The sun before the burn, the walk before the run

På något sätt känner jag mig lugn. Jag är så jäkla bra, jag är bäst helt enkelt. Det finns ingen som är som jag, inte någonstans. Jag är snäll, snygg, smart, studerande, stenrik (ja, på just sten) och satans awesome. Det är okej att boosta sig själv lite då och då. De som inte känner mig har missat något. Fan vad bra jag är, helt underbar.

Hur kommer det sig att det är så svårt att se sig själv, det som man är bra på? Häromveckan skulle jag berätta inför en grupp, två saker som jag är bra på. Inte typ "jag är bra på att spela en låt på piano" etc, utan mera djupa saker. Det var hur somhelst jättejobbigt för mig. Varför ska det vara så svårt att gräva lite i sig själv, är man rädd för vad man kan hitta? Fast nej, så borde det ju inte vara, eftersom man känner sig själv bättre än någon annan. Eller?

Hrm, skulle det kunna vara rädslan för att verka för självgod? Hur mycket "vågar" vi prisa oss själva när andra hör på. Det varierar självklart från person till person, en blyg och en utåtriktad (jag påstår nödvändigtvis inte att dessa är motsatser). Den ena kan se uppgiften som nästintill omöjlig, att våga visa upp sig och sina starka sidor i rädslan för att ta plats. Medans detta för den självsäkra är vardagsmat. Intressant hur vi kan vara så olika. Undra vart jag står någonstans.

Det är nästan så att en reflektionstur på moppen skulle behövas.