Igår kände jag inte igen mig själv, det tror jag inte nya klassen gjorde heller. I vanliga fall brukar jag inte låta det visas att jag är på dåligt humör (är väldigt sällan det i och för sig), men igår gick det inte att undvika. Gång på gång under dagen försökte jag börja om, som om jag nyss vaknat och klivit upp ur sängen en underbar morgon. Inte heller det gick, det var som om ett svart moln förföljde mig. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst, fick en fasad som blev oerhört tung att upprätthålla. Det värsta för mig var nog att jag inte förstog varför jag var så oerhört deppig. Var det någonting som hade hänt, något som sagts eller något som jag registrerat i mitt undermedvetna? Jag vet inte.
Även om det suger, så tror jag att alla måste ha/behöver ha en deppdag ibland. Det är en dag då det är okej att vara ledsen över ingenting. Man kan samla kraft och energi för att sedan göra comeback och har världens bästa dag imorgon istället. Så gjorde jag. Gud vilken härlig dag jag har haft idag, jag har det så himla bra!
Efter idag belönade jag mig med en bulle på promenaden hem från Södra Station. Matteprovet kändes som om det gick bra faktiskt, skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar