I wake up for tomorrow's view

Oj, hej scenskräck. Det här med att blogga, det har aldrig slagit mig att det är folk som läser det jag skriver. Jag blir nästan lite nervös. Det är som att hålla ett tal fast i skrift. Jag är blind, håller ett tal och är helt avskärmad från mina åskådares reaktioner. Jag bara pratar och pratar, helt ovetande om situationen runt om mig.

Idag. Jag tog ett steg, ett långt sådant. Det verkar inte mycket till världen, men jag tog ett kliv utanför min lilla instängda bubbla. Svårt att sätta ord på vad man känner, uttrycka sig. Jag vet så väl vad jag menar, så mycket som jag vill säga men istället försvinner orden från mig. Jag försvinner. Från en plats till en annan kastas jag. Tillslut vet jag inte själv vart jag har befunnit mig.